Produktionskapacitet för musselodling och växelverkan mellan livsmedelsnät i en mesotrofisk miljö

Lågtrofiskt vattenbruk, såsom bivenejordbruk, erbjuder lovande vägar för att tillhandahålla hållbar fisk och skaldjur och vattenfoder. Även om bivenejordbruk vanligtvis förekommer i mycket produktiva kustområden som redan stöder många mänskliga verksamheter och lider av miljöbelastningar, erbjuder numeriska verktyg en lovande väg att utforska och bedöma produktionspotentialen för biomassa och därmed sammanhängande ekosystemiska effekter för vidareutveckling av industrin och prospektering efter nya exploateringsplatser. I denna studie kopplade vi till en ekofysiologisk modell, den dynamiska energibudgetteorin (DEB), med en ekosystemmodell (NORWECOM.E2E) för att simulera produktionen av blå mussel Mytilus spp. och effekter baserade på matväven i den mesotrofiska Hardangerfjorden i västra Norge. Vi granskade jordbruksintensiteten på flera nivåer och bedömde 2 produktionssyften: vattenfoder och livsmedel. Resultaten visade att Hardangerfjorden skulle kunna hysa storskalig musselodling för båda ändamålen. Stora exploateringsprogram hade dock negativa effekter på den individuella musseltillväxten (39 % mindre våtvikt efter 2 år) och särskilt på sekundärproduktionen (en minskning med 33 % efter 1 år) på grund av akut trofisk konkurrens. Simuleringar visade att korta produktionscykler för vattenfoder var effektivare för att utnyttja primärproduktionen, eftersom unga och små musslor har lägre underhålls- och reproduktionskostnader. Tillförseln av upplöst näringsämnen från laxodlingar hade marginella effekter på primärproduktionen (2 %). Lax- och musseluppfödningen skulle dock kunna konkurrera om de anläggningar som har den största produktionspotentialen.