Rådets förordning (EG) nr 708/2007 (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX%3A32007R0708&…) av den 11 juni 2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk utgör en ram för att säkerställa att vattenmiljön skyddas mot de risker som är förknippade med odling av sådana arter. Den reglerar deras förflyttningar i EU och omfattar alla vattenlevande arter och produktionstyper, och det finns särskilda regler för slutna vattenbruksanläggningar samt undantag för arter som förtecknas i bilaga IV.

Vattenbruksaktörerna måste ansöka om tillstånd för introduktion av en främmande art eller flyttning av en lokalt frånvarande art från ett relevant administrativt organ i EU:s medlemsstat (nedan kallad behörig myndighet). Sökanden ska lämna in dokumentation i enlighet med de vägledande riktlinjer som anges i bilaga I. En rådgivande kommitté ska bedöma om ansökan innehåller all nödvändig information och fastställa om den kan godtas och de potentiella riskerna. Kommittén vidarebefordrar sedan sitt yttrande till den behöriga myndigheten, som ska besluta om tillstånd ska utfärdas eller avslås i enlighet med det fastställda förfarandet.

Akvaponik är ett innovativt vattenbruksproduktionssystem som kombinerar fiskproduktion i recirkulerande vattenbrukssystem (RAS) med växtproduktion genom hydroponik (tekniken att odla växter utan jord) i ett produktionssystem. Det är en hållbar och effektiv jordbruksmetod som eliminerar behovet av mark och bevarar vattnet.

Denna teknik har flera fördelar:

Den kan vara belägen på landsbygden, men även i stads- och halvurbana miljöer, inklusive stadsbyggnader (t.ex. taktoppar) och industriområden (t.ex. oanvända platser), vilket ger EU-regionerna en självförsörjning när det gäller att tillhandahålla sina invånare arbetstillfällen samt färska grönsaker, fisk och frukt. Denna strategiska placering minskar inte bara markanskaffningskostnaderna utan ger också utrymme för vattenbruk för att producera fisk närmare stadsområden, vilket minskar transportkostnaderna och minskar produktionens totala koldioxidavtryck.

Det är ett ekologiskt ansvarsfullt slutet system utan användning av kemiska gödselmedel, eftersom det är ett självförsörjande system. Vattnet från fisktankarna återcirkuleras genom filter för att mata in växternas bäddar och sedan tillbaka till fisktankarna. Fisk och växter utvecklar ett symbiotiskt förhållande, där växterna rengör fiskavfall och fisken matar näring till växterna.

Det kräver inte användning av bekämpningsmedel.

På så sätt undviks säsongsbetingade begränsningar, eftersom växter och fisk kan odlas året runt oberoende av årstid och väderförhållanden.

Några av utmaningarna med att genomföra och utveckla akvaponik är följande:

Höga initialkostnader: att inrätta ett akvaponiksystem kan vara dyrt på grund av behovet av specialiserad utrustning, såsom tankar, pumpar och filtreringssystem samt höga energibehov.

Teknisk sakkunskap: det kräver dagligt underhåll och kontinuerlig testning av vattenkvaliteten för fisk och växter och kunskap om både fiskodling och hydroponiska system. Att balansera fiskens och växternas behov kan vara komplicerat och kräver fortlöpande lärande och anpassning.

Alla växter och fiskar blomstrar inte i akvaponiska system: tekniken är inte lämplig för alla grödor och kan utföras med en begränsad växt- och fisksort.

Lönsamheten: för närvarande finns det problem med skalbarheten att producera grönsaker i stor skala till ett lönsamt pris.