FAQ

Om vattenbruket sker på ett hållbart sätt kan det bidra till att lösa några av de mest akuta problem som vi står inför i dag.

— Vattenbruket ger näringsrika och mångsidiga livsmedel till en växande världsbefolkning.

— Vattenbruk minskar behovet av att fånga mer vild fisk för att möta den ökande efterfrågan på fisk och bidrar därför till att bevara fiskbestånden.

— Den kan ge färska och lokala livsmedel. Att leverera livsmedel närmare konsumenten gör det möjligt att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn.

— Vattenbruk kan producera livsmedel och foder med lägre klimat- och miljöpåverkan än andra typer av jordbruk (t.ex. uppfödning av nötkreatur för mjölk eller kött). Genom att konsumera mer livsmedel från vattenbruket kan vi också minska jordbrukets tryck på marken.

— Vattenbruksverksamhet kan vara en inkomstkälla och en utvecklingskälla för avlägsna kust- och landsbygdssamhällen där det finns få alternativ. Vissa typer av vattenbruk bidrar till bevarandet av ekosystem och biologisk mångfald (t.ex. blötdjursodling, extensivt vattenbruk i dammar och våtmarker samt odling av alger och andra ryggradslösa djur). Dessa tjänster omfattar rengöring av vattnet från överskott av näringsämnen och organiskt material eller bevarande och återställande av ekosystem och biologisk mångfald.

— Innan vattenbruksanläggningar kan bedriva sin verksamhet måste framtida vattenbruksproducenter erhålla ett tillstånd från de behöriga nationella myndigheterna (ibland kan regionala myndigheter ansvara för tillstånd). Myndigheterna kontrollerar om den föreslagna platsen är lämplig och gör en noggrann granskning av vattenbrukets möjliga miljöpåverkan.

— Vattenbruksproducenter behöver tillstånd innan de använder havsvatten eller sötvatten till anläggningen. När de återgår till miljön får vattenförekomstens status inte försämras.

Vattenbruksanläggningar måste dessutom vara registrerade eller godkända av sanitära myndigheter med ansvar för djurhälsa, och både jordbrukaren och dessa myndigheter är skyldiga att övervaka eventuella sjukdomar.

— När alla tillstånd har erhållits måste vattenbruksproducenterna uppfylla flera villkor för att säkerställa att vattenbruksverksamheten respekterar miljön, människors och djurs hälsa och djurskydd.

— Godkända jordbruksföretag måste fortsätta att övervaka sin miljöpåverkan.

— För att skydda miljön får tillverkarna endast använda godkänt foder, rengöringsmedel och läkemedel.

— När det gäller djurhälsa är jordbrukarna också skyldiga att föra flera register, bland annat om hur många djur som förs in i och ut ur gården och hur många djur som dör. De måste även registrera vilka åtgärder de vidtar för att förebygga och hantera risken för sjukdomar. För att skydda konsumenternas hälsa måste odlarna följa stränga regler om livsmedelshygien och djurhälsa. De får endast använda godkänt och kontrollerat foder.

— Användningen av veterinärmedicinska läkemedel kräver ett recept från en veterinär, och endast godkända veterinärmedicinska läkemedel är tillåtna, med iakttagande av föreskrivna karenstider och gränsvärden för resthalter. Odlarna måste registrera samtliga veterinärmedicinska läkemedel de använder och behålla en kopia av recepten.

— Dessutom måste jordbrukarna se till att produktionsdjuren behandlas humant under hela produktionscykeln och under slakt och transport.

För att veta om ett vattenbruksprojekt kan genomföras i ett område måste man genomföra en lönsamhetsstudie av området (t.ex. tillgång till vatten av god kvalitet, icke-interferens med annan användning, villkor för etablering av vattenbruksanläggningar i området) och av de arter som kan komma att odlas. Det finns många möjliga platser för vattenbruk (t.ex. på land, i kustvatten, till havs, i flodmynningar, i dammar, intill floder). För att få licens har varje anläggning olika förutsättningar och de studier som ska genomföras skiljer sig åt. De behöriga myndigheterna identifierar ibland tidigare studerade områden där vattenbruksverksamhet är möjlig och prioriterad, vilket gör det snabbare att få tillstånd för en anläggning i området.

I teorin kan alla fiskarter användas för vattenbruk, men endast ett fåtal (omkring 10) är för närvarande en viktig del av EU:s vattenbruksproduktion. I synnerhet odlas de arter vars biologi är välkänd och vars fortplantning i fångenskap är möjlig. Samtidigt måste det finnas en efterfrågan på dessa arter på marknaden och ett marknadspris som gör att produktionen blir lönsam.

Det finns mycket olika produktionsmetoder för EU:s vattenbruksarter, och några av de viktigaste är följande (STECF Aquaculture economic data table, 2023):

— Djurutrymmen, boxar, återcirkulationssystem och tankar för lax.

— Stridsvagnar, recirkulationssystem och dammar för regnbåge.

— Pennor, tankar, dammar, recirkulationssystem för havsabborre och havsruda.

— Flottar, blandkultur, logline för musslor.

— Dammar, tankar, bassänger, burar, polykultur för karp.

— Bottenfiske, långrevar, flottar och blandkultur för ostron.

— Dammar, bassänger, tankar för kräftdjur.

— På botten, tankar och farleder, pennor, återcirkulationssystem, polykultur, flottar, långrevar, alger,

— Bioreaktorer med öppna eller slutna system för mikroalger.

Under de tidiga tillväxtfaserna måste dessutom de flesta fiskarter och alger befinna sig i ett kläckeri och en yngelanläggning. Frön av blötdjur produceras i kläckerier eller samlas in i naturen.

Liksom all ekonomisk verksamhet påverkar vattenbruket miljön. Detta beror på kvaliteten på förvaltningen av verksamheten, lokaliseringens lämplighet och produktionssystemet. När vattenbruket sköts på rätt sätt kan det också vara ett sätt att framställa protein med lägre koldioxid- och miljöavtryck än andra typer av jordbruk. Dessutom kan vissa former av vattenbruk (t.ex. blötdjursodlingar, vattenbruk i dammar och våtmarker samt odling av alger och andra ryggradslösa djur), när de sköts på lämpligt sätt, erbjuda många ekosystemtjänster. Tjänsterna kan bland annat vara upptag av överskott av näringsämnen och organiskt material från miljön eller bevarande och återställande av ekosystem och den biologiska mångfalden.

EU:s miljölagstiftning och genomförande av nationell lagstiftning har fastställt regelverket för EU:s vattenbruk som säkerställer att vattenbrukets inverkan på miljön begränsas (i form av koldioxidavtryck, spillvatten, avfall eller annan påverkan på marina ekosystem och sötvattenekosystem) och att vattenbruksverksamheten inte orsakar betydande skada för ekosystemen eller den biologiska mångfalden.

Miljöprestandan inom EU:s vattenbrukssektor kan dock förbättras ytterligare genom att i) Se till att miljölagstiftningen tillämpas fullt ut och att dess mål uppnås, II) Att ytterligare mildra effekterna av vattenbruket. och iii) främjar vattenbruk med mindre miljöpåverkan och vattenbruk som tillhandahåller ekosystemtjänster.

De strategiska riktlinjerna för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021–2030 syftar till att förbättra vattenbrukets miljöprestanda genom att ytterligare begränsa vattenbrukets inverkan och främja de typer av vattenbruk som är mest gynnsamma för miljön och klimatet, såsom lågtrofiskt vattenbruk och ekologiskt vattenbruk.

Vattenbruket kräver god vattenkvalitet för att säkerställa optimal hälsa och välbefinnande för vattenlevande djur och en vattenbrukares lönsamhet. Därför är EU-medlemsstaternas kamp mot vattenföroreningar, i linje med den nollföroreningsambition som fastställs i den europeiska gröna given, särskilt viktig för vattenbruket.

Vattenbruksproducenter behöver tillstånd innan de använder havsvatten eller sötvatten till anläggningen. När de återgår till miljön får vattenförekomstens status inte försämras. Utsläppen från EU:s vattenbruksanläggningar måste uppfylla EU:s stränga vattenkvalitetsnormer och stränga nationella, regionala och lokala bestämmelser.

Vissa former av vattenbruk, såsom blötdjursodling och odling av alger och andra ryggradslösa djur, kan, om de förvaltas på lämpligt sätt, förbättra vattenkvaliteten på grund av att överskott av näringsämnen och organiskt material tas upp i miljön.

Recirkulerande vattenbrukssystem (RAS) är landbaserade vattenbruksanläggningar – antingen utomhus eller inomhus – som minimerar vattenförbrukningen genom filtrering, justering och återanvändning av vattnet.

Jämfört med traditionell damm eller vattenbruk med öppet vatten gör återcirkulationsprocessen i RAS det möjligt att kontrollera odlingsförhållandena och samla in avfall. Landbaserat vattenbruk undviker dessutom att undkomma och begränsar den externa överföringen av sjukdomar och parasiter. Ras ger löften om en mer hållbar livsmedelsproduktion med lägre konsumtion av sötvatten och kortare transportsträckor, eftersom fisk kan odlas närmare marknaderna. Genom att kontrollera odlingsförhållandena kan vattenbruksproduktionen i en RAS-anläggning etableras nästan var som helst, oavsett lokala förhållanden. Genom att flytta produktionen på land kan den också minska bristen på tillgängligt utrymme och konkurrensen om tillträde till havsområden.

Å andra sidan tenderar en RAS-anläggning att vara energiintensiv och dyr. Investeringskostnaderna är höga, och återcirkulationstekniken förbrukar stora mängder energi och måste kontrolleras och förvaltas av kvalificerad arbetskraft. Dessutom återstår det att bevisa att tekniken är lönsam vid storskalig produktion, särskilt när det gäller saltvattenmiljöer.

Foder för odlad fisk måste innehålla viktiga halter (35 – -50 %) av mycket smältbara proteiner och hög energi genom fett av hög kvalitet för att bibehålla deras aktivitet och tillväxt. De råvaror som finns tillgängliga för tillverkning av sådant akvafoder kommer från tre huvudsakliga ursprung:

i) Växtbara biprodukter från vete, soja och majs.

II) Fiskmjöl och fiskolja från fisk och marina kräftdjur, även om deras andel av fodret minskar.

III) I vissa fall även biprodukter från sektorn för produktion av landlevande djur, som är mycket näringsrika.

I dag främjas hållbara utfodringssystem, vilket begränsar beroendet av fiskmjöl och fiskolja från vilda bestånd för livsmedelsproduktion, till exempel genom att uppmuntra användningen av alternativa proteiningredienser, såsom alger eller insekter, eller avfall från andra industrier. Detta återspeglas också i de strategiska riktlinjerna för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021–2030.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/848 av den 30 maj 2018 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX%3A32018R0848) är ekologisk produktion ett övergripande system för jordbruksförvaltning och livsmedelsproduktion som kombinerar bästa miljö- och klimatpraxis, en hög nivå av biologisk mångfald, bevarande av naturresurser och tillämpning av höga djurskyddsstandarder och höga produktionsstandarder i linje med efterfrågan från ett växande antal konsumenter på produkter som produceras med hjälp av naturliga ämnen och processer. I denna förordning, tillsammans med vissa relevanta sekundärrättsakter, föreskrivs detaljerade produktionsregler för ekologiskt vattenbruk som omfattar miljökrav, respekt för en period för omställning till ekologisk produktion, nutrition, djurskydd, hälso- och sjukvård och djurhållning med detaljerade krav på maximal djurtäthet för arter och strikta begränsningar av användningen av externa insatsvaror, bland annat när det gäller veterinärbehandlingar.

För att kunna använda EU:s ekologiska logotyp och ange ”ekologisk” på märkningen av sina produkter måste de ekologiska aktörerna certifieras av ett kontrollorgan som godkänts av de behöriga myndigheterna och som intygar att deras verksamhet bedrivs i enlighet med EU:s förordning om ekologisk produktion.

Mer information om EU:s system för ekologisk certifiering och dess tillämpning finns på kommissionens webbplats:

Ekologiskt jordbruk (https://agriculture.ec.europa.eu/farming/organic-farming_en). Dessutom finns ett dokument med vanliga frågor om bestämmelser om ekologisk produktion, inklusive ett kapitel om ekologiskt vattenbruk, här: https://agriculture.ec.europa.eu/system/files/2022-09/organic-rules-faq….