Flerpartsperspektiv på fysisk planering för havsodling i Medelhavet och Svarta havet

Vattenbruket står för mer än hälften av den fisk som används som livsmedel, vilket bidrar till livsmedelstrygghet och nutrition, ekonomisk tillväxt och förbättrade försörjningsmöjligheter. Vattenbruksproduktionen i de länder som gränsar till Medelhavet och Svarta havet har ökat stadigt, även om den inte är homogen, främst baserad på marina arter. För att främja utvecklingen finns det ett behov av att stödja förvaltningen för att inrätta verksamheter inom ramen för en samordnad fysisk planering. Kunskapen om processer för fysisk planering inom vattenbruket bedöms genom samråd med berörda parter från 21 länder med hjälp av ett strukturerat frågeformulär, intern översyn och en workshop för att fastställa de största hindren för genomförandet i regionen. Resultaten tyder på olika kunskapsnivåer om regleringssystemen i de undersökta länderna. Zonindelningen inom vattenbruket är utbredd. Valet av plats är en lång och ineffektiv process, ett hinder för investeringar som förvärras av en uppenbar brist på en tydlig makt- och ansvarsfördelning. Områdesförvaltning är den minst genomförda delen av den fysiska planeringen, med få exempel på en integrerad strategi. Dålig social acceptans för vattenbruk, låg teknisk kunskap och bristande förståelse för koncept för fysisk planering samt brist på meningsfull kommunikation är några av de problem som de berörda parterna har lyft fram. Även om framstegen på senare tid är uppenbara är integreringen av vattenbruket med andra användare av havsområdet fortfarande ett pågående arbete som kräver ett särskilt regelverk, kapacitetsuppbyggnad, öppenhet, god kommunikation och deltagandeprocesser. Tillämpning av fysisk planering enligt en ekosystembaserad strategi för vattenbruk kan bidra till förbättringar som kan motverka de negativa externa effekterna av oplanerad eller osamordnad utveckling.