Biologiska, socioekonomiska och administrativa möjligheter och utmaningar när det gäller att flytta vattenbruk till havs för små franska österjordbruk

Ostronproduktion har historiskt sett ägt rum i intertidala zoner, och skaldjursodlingar upptar redan stora delar av det franska intertidala området. Utbyggnaden av fransk skaldjursakvakultur inom intertidala områden är därför rumsligt begränsad, och att flytta produktionen till den subtidala offshoremiljön anses vara en möjlig lösning på detta problem. Att hitta nya platser längs den franska Atlantkusten studerades här ur perspektivet hos små ostronföretag drivna av unga odlare, som är intresserade av en utbyggnad av offshoreodling av blötdjur som är förenlig med deras investeringskapacitet.

Vid bedömning av genomförbarheten för sådan offshoreproduktion beaktades tre huvudsakliga aspekter: (1) tillväxtpotential för blötdjur, (2) teknisk genomförbarhet och konkurrerande användningar, båda inom ett rumsligt ramverk, samt (3) stegen och hindren i den administrativa licensieringsprocessen. Ostronlarver i en experimentell offshorebur visade på signifikant snabbare tillväxt, både vad gäller vikt och längd, jämfört med dem i en intertidal bur, främst på grund av lägre grumlighet och konstant tillgång till föda (dvs. ständig nedsänkning i vatten).

En kombination av data från fjärranalys (Earth Observation) och ekofysiologisk modellering av blötdjur användes sedan för att ta fram rumsliga kartor över tillväxtpotential, vilka bekräftade att offshoreområden i allmänhet har bättre förutsättningar för ostrontillväxt än de traditionella intertidala odlingsplatserna, men att detta varierar kraftigt mellan olika områden. Småskaliga producenter angav två tekniska faktorer som begränsningar för var odlingar kan placeras: vattendjupet måste vara mellan 5 och 20 meter, och avståndet till en hamn får inte överstiga fem nautiska mil. Dessa faktorer inkluderades tillsammans med kartor över olika miljömässiga och socioekonomiska begränsningar i en rumslig multikriterieanalys (SMCE).

Turisttrafik och bottentrålning av fiskare visade sig vara de två mest begränsande variablerna. Den GIS-baserade SMCE som utvecklades i denna studie visade att det finns nästan 400 km² med hög till mycket hög lämplighet för att utveckla offshoreakvakultur med enkla, kostnadseffektiva bottenburstekniker. Denna analys kan användas för att stödja skaldjursindustrin i beslutsprocessen för havsplanering, som fortfarande pågår i detta kustområde.

Dock upplevs komplexiteten i de administrativa processerna för att erhålla en offshorelicens som ett större hinder av odlare med små företag än platsval, teknisk genomförbarhet och nödvändiga investeringar. Det kommer att vara avgörande att hantera detta för att realistiskt kunna gå vidare med offshoreodling. Den process och de resultat som demonstreras här är relevanta även för andra kust- och offshoreområden globalt och kan anpassas för andra arter.