Modellering av havsvattenkarbonatkemi i vattenbruksregioner för skaldjur: Insikter i CO2-utsläpp i samband med skalbildning och tillväxt

Blötdjursodling är en högvärdig industri som snabbt ökar produktionen i Europa och i hela världen. Under de senaste åren har man diskuterat de potentiella omfattande miljöfördelarna med denna form av livsmedelsproduktion. En aspekt av blötdjursodling som har granskats är produktionen av kalkskal (CaCO3). Skalets tillväxt har ibland beskrivits som en sänka för atmosfärisk CO2, eftersom den låser bort kol i fast mineralisk form. Mer rigorösa modeller för karbonatkemi, inklusive samtidiga förändringar av havsvattenpCO2, pH, löst oorganiskt kol och total alkalinitet, visar dock att kalcifiering är en nettoCO2-källa till atmosfären. I kombination med diskussioner om huruvida andning av blötdjur bör ingå i modelleringen av koldioxidavtryck tyder detta på att det krävs större djupgående förståelse innan skaldjursodling kan inkluderas i systemen för handel med koldioxid och i beräkningarna av fotavtrycket. Här visar vi att regionala skillnader i det marina karbonatsystemet kan ändra mängden CO2 som släpps ut per enhet CaCO3-bildning. Våra modeller för karbonatkemi visar att en kustmusselodling i södra Portugal släpper ut upp till ~ 0.290 g CO2 per g bildat CaCO3-skal. Som jämförelse skulle en identisk gård i Östersjön producera upp till 33 % mer CO2 per g CaCO3 (~ 0.385 g-CO2· (g-CaCO3) − 1). Denna rumsliga variation bör därför också beaktas om blötdjursodling ska inkluderas i framtida system för handel med koldioxid och vid planeringen av en framtida utvidgning av produktionen inom hela industrin.