Ett modellsystem för att utvärdera de ekonomiska resultaten av två olika koststrategier för utfodring av odlad atlantlax (Salmo salar L.)

I detta dokument utvärderas skillnaderna i foderkostnader inom laxodling på grundval av två energiintensiva foderstrategier: det ena liknar den industriella preferensen att använda kostvanor med högt fett (LP: låg protein-fetthalt), medan kostenergin i den andra strategin i högre grad härrör från protein (HP: högt förhållande mellan protein och lipid). Två olika ekonomiska modeller presenteras på grundval av tre olika utfodringsförsök: en kommersiell storskalig och två småskaliga försök. Alla försök genomfördes med årsåldern smolt (S1). Produktionskostnaderna ökade mellan 2009 och 2016, och de framlagda uppgifterna visar på en allmän prisökning på foderproteiner och foderoljor. Kostproteiner är dyrare än lipider, och i isoenergetiska kostvanor är proteindenserare foder dyrare än det täta fettalternativet. HP-kosten leder till en högre foderdeposition i slaktkroppen, vilket leder till en betydligt lägre foderomvandlingshastighet jämfört med de rekommenderade isoenergetiska LP-kosterna. På grund av den förbättrade omvandlingen av foder till slaktkroppar ger foderstrategin för väteperoxid lägre foderkostnader. Dessutom leder HP-foderstrategin till snabbare tillväxt som gör det möjligt för jordbrukarna att minska produktionscykeln. En minskad produktionscykel innebär en möjlighet att minska de totala produktionskostnaderna. Om en förbättrad tillväxt orsakas av koststrategin bör minskningen av de totala kostnaderna hänföras till foderkostnaderna, dvs. en minskning av foderkostnaderna. Slutligen leder kostrelaterade förbättringar av slaktkroppens vikt till en mer handelsbar produkt, vilket ökar inkomsterna. Det nuvarande modellsystemet visade således att de traditionella kostvanor med högt fett som föredras inom laxindustrin, även om de är billigare än de isoenergetiska proteinrika kosterna, inte nödvändigtvis är prekursorer för de övergripande lägre foderkostnaderna.