Genetikens styrka: Tidigare och framtida bidrag från ett balanserat genetiskt urval till hållbar tillväxt och produktivitet i den norska atlantlaxindustrin (Salmo salar)

På mindre än 50 år har atlantlax blivit en viktig industri i Norge, och flera försök att förutsäga framtida tillväxt har gjorts. I all livsmedelsproduktion har genetiken spelat en viktig roll för att optimera och effektivisera produktionen. Fördelarna med genetiskt urval inom vattenbruket är mindre dokumenterade på grund av en varierande produktionsmiljö, lång produktionstid och utmaningar såsom havslös, infektionssjukdomar och marknadsfluktuationer. I denna studie undersöks effekterna av 50 år av balanserat genetiskt urval på tillväxten och produktiviteten i den norska atlantlaxindustrin. I ett vanligt trädgårdsförsök befruktades ägg från honor som representerar dagens odlade atlantlax (generation 11) med kryokonserverad milt från hanar som representerar tidigare generationer, och avkomman (familjer med halvsib) föddes upp under samma kommersiella odlingsförhållanden. När försöket avslutades var skillnaden i genomsnittlig kroppsvikt mellan generation 0 och halvsib från dagens lax 1,5 kg. Resultaten från det gemensamma trädgårdsförsöket användes för att modellera bidraget från genetiskt urval för ökad laxtillväxt till industrin från generation 0 (skördad 1975–1978) till generation 11 (skördad 2017–2019) och för att simulera genetikens effekt för den förväntade tillväxten i industrin fram till 2050 (generation 24), vilket gav fyra olika prognosscenarier. Vi konstaterade att en total norsk produktion på 2.5–3,2 miljoner ton kunde uppnås under 2050 enbart genom att förbättra den inneboende tillväxtpotentialen hos atlantlax genom genetiskt urval. Dessutom förväntas produktionstiden i havsvatten minska med 40–53 % från 15.3 månader 2019 till en produktionstid på mellan 9.2 och 7.2 månader 2050. Minskad produktionstid i havsvatten leder till minskad tid med risk för sjukdomar och andra olyckliga händelser, och i vårt mest progressiva scenario förväntades dödligheten i havsvatten minska med upp till 50 %. Bidraget till minskade förluster och ökat resursutnyttjande ökar den norska vattenbruksnäringens hållbarhet. Denna studie visade att det är möjligt att avsevärt öka den norska vattenbruksproduktionen genom genetisk förbättring, och att bidraget från genetiskt urval enbart för tillväxttakt kan minska med 77 % av skillnaden mellan de fem miljoner ton som förutspås 2050. Dessa scenarier visar att genetiskt urval bör ingå som en central komponent när man förutser vattenbruksproduktionens framtida utveckling och tillväxt, både i Norge och i andra laxproducerande länder.