Fiskars välbefinnande i havsbaserat laxvattenbruk

För att ta hänsyn till ytterligare tillväxt inom vattenbruket för atlantlax kan nya produktionsanläggningar mycket väl etableras på mer exponerade platser längs kusten eller till och med till havs. Här kommer fisken att stöta på starka strömmar och kraftiga vågor, som undviks på traditionella skyddade platser. Exponerade platser erbjuder flera fördelar och kräver nya tekniska framsteg. Den viktigaste frågan är dock om atlantlax kan blomstra i dessa mer extrema miljöer. I denna översyn beskriver vi hur starka vattenströmmar påverkar fiskens fysiologi, beteende och i slutändan välbefinnande. Om strömhastigheten i omgivningen överstiger simkapaciteten blir fisken utmattad och fastnar på kassens vägg, vilket leder till oacceptabelt välbefinnande. Simkapaciteten kommer att bero på både omfattningen och varaktigheten av de aktuella hastigheterna. Dessutom modulerar flera miljömässiga och biologiska faktorer simningsförmågan, där temperatur, kroppsstorlek och hälsostatus är särskilt viktiga att beakta. Därefter används en rad empiriska studier för att utarbeta riktlinjer för välbefinnande med avseende på biologiska gränser i exponerat vattenbruk. På grund av den ökande populariteten hos renare fisk i laxvattenbruk utvärderar vi också deras användbarhet på exponerade platser. På det hela taget är atlantlax en kraftfull och hållbar simare, och baserat på tillgängliga platsundersökningar av havsströmmar drar vi slutsatsen att utsikterna för ansvarsfull odling på exponerade platser ser lovande ut. Renare fiskarter som lumpfisk och ballansk wrass är dock dåliga badare och rekommenderas därför inte att sättas ut på exponerade platser.