Fiskeri- och vattenbruksåtgärder i nödsituationer (Fare) är ofta mistargulna eller kan undergräva sektorns stabilitet. Denna e-kurs syftar till att förbättra kvaliteten på och ansvarsskyldigheten när det gäller beredskap och insatser vid...
Genom denna kurs introduceras Progressive Management Pathway for Aquaculture Biosecurity (PMP/AB), som använder en riskbaserad metod för att förbättra vattenbrukssektorns övergripande hållbarhet. Där beskrivs de koncept och åtgärder som krävs för att...
Genom denna kurs införs Harmoniserade systemets nomenklatur för fiskeri- och vattenbruksprodukter, som presenterar globala och FAO:s internationella handelsinstrument på fiskeriområdet, såsom förmånstillträde och ursprungsregeln. Kursen är främst...
Kort beskrivning av projektet: VeriFish är ett tvåårigt projekt som finansieras genom Horisont Europa och som syftar till att tillhandahålla en tillgänglig och dynamisk ram med kontrollerbara hållbarhetsindikatorer för att förbättra kommunikationen...
I denna utgåva beskrivs den blå omvandlingen i praktiken, som illustreras av aktiviteter och initiativ som leds av FAO i samarbete med medlemmar, partner och viktiga intressenter, för att integrera vattenbaserade livsmedel i den globala...
Baltic MUPPETS ger innovatörer en unik möjlighet att på ett påtagligt sätt påverka hållbart musseljordbruk och produktutveckling genom att stödja framåtblickande lösningar som stärker de lokala ekonomierna och förbättrar ekosystemen i Östersjön...
Ja, det är genomförbart, men tekniska, tekniska och kostnadsrelaterade utmaningar kvarstår. Den framtida utvecklingen av vattenbruk till havs eller i utsatta hav kommer att bero på den teknik som används för att övervinna de extrema förhållandena i havsklimatet, de logistiska problemen med att tillföra foder och andra insatsvaror till gården, utvecklingen av plattformar för arbete till havs och fjärrkontrollen av plattformar som är baserade på sakernas internet för att kommunicera och förvalta plattformarna med optimeringssystem som bygger på artificiell intelligens.
Integrerat multitrofiskt vattenbruk (IMTA) är en typ av vattenbruk där flera vattenlevande arter från olika trofiska nivåer (t.ex. fisk, alger, skaldjur eller andra ryggradslösa djur) odlas i närheten av samma produktionssystem för att förbättra effektiviteten, minska avfallet och tillhandahålla ekosystemtjänster, såsom biosanering.
De strategiska riktlinjerna för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021–2030 främjar IMTA, bland andra typer av vattenbruk som är mest gynnsamma för miljön och klimatet.
IMTA kan omfatta många olika typer av vattenbrukssystem, såsom landbaserade vattenbrukssystem (t.ex. dammar) och nätboxar (t.ex. en kombination av fiskodling med system för produktion av musslor och alger utanför och på botten). Målet är dock alltid att öka miljömässig hållbarhet, ekonomisk stabilitet och social acceptans inom ramen för holistiska och cirkulära ekonomiska strategier.
IMTA-systemen förbättrar hållbarheten i vattenbruket genom att efterlikna naturliga näringscykler. I dessa system blir det organiska material som inte används av en art, såsom fisk, en resurs för andra, såsom alger och blötdjur, som använder näringsämnena för att växa. Systemets effektivitet beror på miljöfaktorer, såsom näringsnivåer i området, tillgång till livsmedel och hydrodynamik.
Flera utmaningar kvarstår i samband med antagandet av IMTA. Enligt EU-lagstiftningen kan vattenbruksdjur till exempel inte utfodras med avfall, vilket innebär att den gällande rättsliga ramen ogiltigförklarar modeller där fisk kombineras med vissa filtermatare och främmande arter (lågtrofiska arter som musslor och sjögurkor) som återvinner näringsämnena från oäckta fiskfoder och avföring. För att bedöma och bidra till att ta itu med dessa utmaningar finansierar EU flera IMTA-projekt, t.ex. Astral (https://www.astral-project.eu/) och AquaVitae (https://aquavitaeproject.eu/).
År 2020 uppgick EU:s vattenbruksproduktion till totalt 1,2 miljoner ton, till ett värde av 3,9 miljarder euro. Vid den tidpunkten producerades främst havsmusslor (19 % av EU:s totala produktion), regnbåge (17 %), blåmusslor (11 %), havskräfta (9 %), guldfläckpagell (8 %), Medelhavsmusslor (7 %), havsabborre (7 %), vanlig karp (7 %) och blåfenad tonfisk (3 %). Dessa nio arter står för 87 % av EU:s totala vattenbruksproduktion uttryckt i vikt (STECF 22–17-EU).
